Uppdrag i Mos Mosel #1
Året är 103 eller nått sånt, vem vet, vem bryr sig… Vad som är viktigt är att det är Råttans år, Maltes år. Kom till Hindenburg efter den lilla incidenten i Torshåla, tjära och fjädrar? Maken till fräckhet, jag är en stolt råtta, inte en tjäder. Nåväl utblottad och förödmjukad anlände jag obemärkt till den kejserliga staden. Sökte upp Gotholdt Galt, min brors gamla hälare och snabbt var jag på fötter igen. Efter bara några snabba jobb hade jag kläder värdiga min kropp. Allt såg ljust ut men som min far brukar säga ”fröken tur ger inte, hon bara lånar ut”, hur kunde jag veta att den feta käringen jag befriade från några obetydliga ädelstenar hade en bror med kontakter. Så med en arg benknäckare med det charmerande namnet Goffe Klyvare ute efter min välputsade päls ansåg jag att det var dax att ligga lågt ett tag tills elden falnat. Det var då jag såg anslaget uppsatt, en slags annons efter problemlösare för ett enklare jobb.
Jag anlände, rak i rygg och med hög svansföring hos den fete handelsmannen von Rinj, för att höra vad för slags jobb han behövde få gjort. Åka till Mos Mosel, kolla runt lite och få 10,000 kronor. Oki doki, jag gör väl så då. Tillsammans med en brokig grupp blötfötter begav jag mig mot hamnen för en åktur på flodbåten Den Gyllene Gryningen. Som sig bör så en enkelhytt för mor Vaxs favorit son mens de andra tog fattigmanna alternativet. Vid båtens spelbord trängdes svanslösa och bara bad om att få ge Malte av deras oförtjänta pengar. Rikare och med ryggen fri kunde jag äntligen känna fast mark under tassarna.
Får inte glömma blötfötterna som färdas med mig, som jag sagt tidigare så är det en brokig skara. Mest irriterande av dem är en räv vid namn Clarence, en riktig mossvändare som verkar sakna humor, men så är dom… rävarna. Sen har vi en märklig katt som heter Zint, hon ger mig rysningar, som min far brukar säga ”att lita på en katt är bra, att inte lita på en katt är bättre”. Sen har vi de två människorna, en barbarisk lantis vid namnet Agaton Vult, som hela tiden försöker låta som om han har varit med i svängarna. Mycket snack om knivgöra men troligen inte mycket bakom fasaden. Sten Järnkrok är en märklig en, stirrande blick och inställsam mot Vult, undrar vad han är ute efter? Under fotfärden från hamnen till Mos Mosel som tog en hel dag, använde jag min berömda charm för att invagga dem alla i föreställningen att jag, Malte, är harmlös och ödmjuk, som min far brukar säga ”ödmjukhet är det bästa betet när du fiskar efter uppskattning”.
Så anlände jag och de andra så småningom till Mos Mosel, en betydelselös plats full med trångsynta lantisar. Folket här uppförde sig märkligt, och det visade sig att mannen vi kommit hit för att hitta var redan död. Typiskt, ett simpelt jobb blev just komplicerat. Jag föreslog att vi skulle återvända till von Rinj och dra en lite saga, hala in pengarna och dunsta, men de andra verkar inte upskatta en bra plan utan ville lösa allt den jobbiga vägen, som min far brukar säga ”sanningen är det värdefullaste vi äger, så använd den sparsamt”.
/Malte Vax af Grönberga