Virrvarr och galenskaper.

Så då hade jag löst problemen med ödlorna, blodigt och våldsamt. Inte riktigt som jag hade önskat men som min far brukar säga ”har du trasiga verktyg, förvänta dig inga mirakel”. Gruppen jag färdas med har ingen finess eller några riktigt användbara färdigheter. Våld verkar vara den enda lösningen, missförstå mig ej, ibland kan blod vara den mest ekonomiska och säkra vägen att taga men inte som primär lösning på till synes enkla problem.

När vi nått fram till platsen där de två bröderna hade sin håla tog jag som vanligt täten, och tyst som en tanke smög jag in i ruinerna, det tog mig inte lång tid att hitta rummen där honorna hölls fångade. Då började de andra öppna deras fängelser, innan ruinerna genomsökt färdig. Tragiskt att jobba med sådana amatörer, att låta sentimentalitet och vek moral gå före verkligheten. Givetvis argumenterade jag emot denna idioti men dårskapen vann. När då de två fångarna släppts lösa så dök våra motståndare upp, och inte blev jag förvånad över att jag ännu en gång fått rätt, honorna visade sig vara en belastning i striden som följde. Katten och människan fick fokusera på att hålla dem säkra från fiende elden medan Järnkroks sikt skymdes av dem. Endast jag och räven kunde fokusera helt på striden. Efter en kort eldstrid lyckades jag dräpa den ena av bröderna med några välriktade skott, den andra av dem valde då att ta sitt eget liv, antagligen av rädsla.

Efter att vi lämnat bort fångarna till byborna så fortsatte jag djupare in mot ön centrum för att lösa vårt egentliga uppdrag. Där vid öns mitt fann vi en enorm stenbyggnad, framför byggnadens dörr hade man byggt en vaktstuga. Jag smög tyst in i stugan och där fann jag en vakthare med ett enormt gevär vakande. Blixtsnabbt drog jag fram värjan från min käpp och och genomborrade besten med en kraftfull stöt. På harens kropp fan jag ett dörrkort som gjorde att jag kunde öppna upp porten in i den centrala byggnaden. Eftersom jag är den enda av oss som kan röra sig ljudlöst så tog jag på mig att gå först. Där inne i dunklet så väntade en enorm fyrarmad björn beväpnad med enorma kofötter, jag smög mig tyst upp bakom honom och tvingade han till underkastelse med mitt kalla stål mot han massiva hals. Där inne i ett inre rum tog jag även till fånga en slug hamster vid namnet Rooney, efter lite listig övertalning fick jag han att avslöja att köpmannen inte befann sig i fortet utan väntades komma tillbaka om några dagar. Perfekt, då hinner jag vila upp mig lite och förbereda en fälla för denne. Han kommer att få ett erbjudande han inte kan avböja…

/Malte Vax af Grönberga

Ljuset väcker mig och jag ser i ögonvrån att Sten fortfarande vaktar och sveper området med sin metodiska blick. Jag sträcker på mig långsamt och lojt. Efter vår enkla frukost samlas vi med våra släpkärror vid vägen och börjar gå metodiskt och i lagomt tempo. Malte klagar i sina tankar, varför ska en sådan nobel råtta som han är tvingas släpa på allt detta, samtidigt som han är rädd att vi andra ska se att han har försett sig. Bäst att slita på och låta de andra tro att han bara har sakerna från bunkern. Sten är ett tomt tankeark och jag har tidigare inte tänkt på detta fenomen men nu förstår jag. Sakta stänger jag av allt inflöde och jag är äntligen ensam i mitt huvud, så lugnt och skönt. Det jämna tempot är nästan meditativt och nu när jag vet att sten spanar av vägen är jag lugnare, vi kan säkert missa något, men inte han.

Vult ropar till och marken spricker upp och en fruktansvärd varelse kommer uppbrytandes ur marken, tvingar bort jorden, förvånansvärt ljudlös, glidandes och öppnar ett gigantiskt gap med gnistrande tänder -en landhaj! En blå stor landhaj kommer upp till ytan och börjar röra sig mot oss. Sten kastar in sin revolver i landhajens gap och jag konstaterar att den tänker inte utan är reflexstyrd. Vult samlar sig och kastar in en granat i landhajens mun och den explosion som sen följer sliter hajen i bitar och den dör. Vi tar några tänder som souvernirer och slår sedan läger en bit därifrån. Sten erbjuder sig att vakta men från och med nu så vaktar vi två och två.

Nästföljande morgon så väcks jag av Clarence som ljudligt påtalar att han är hungrig, frukost!! Jag har sovit dåligt och vaknat flera gånger under natten i tron att jag varit hemma igen, och sedan insett att allt är borta, inget hem och det är mitt fel. Efter frukosten så vandrar vi vidare och även denna dag går i monotoni och vi kommer ganska långt och börjar närma oss Mos Mosel. Eftersom vi inte vet hur befolkningen i Mos Mosel beter sig efter trädets död och nu när vi har skatter i massor så skickar vi in Clarence och Vult i byn. Vi andra väntar utanför. Efter ett tag kommer de tillbaka med hästar och vagn så vi kan lasta på alla skatter och berättar att vakterna vid borgmästarens hus bara stod helt stilla och Vult hade petat till en och då föll den omkull, som en staty. Underligt!

Ser fram emot ett ordentligt mål mat vid värdshuset. När vi närmar oss värdshuset så surrar det av upprörda och skrämda tankar. Vi går in och Då kommer Beata och Valdemar, värdshusvärden och hans fru, mot oss med en lättad uppsyn. Vi beställer mat och betalar våra rum och jag tvingas låna pengar av Malte eftersom värdshusvärden inte ville idka byteshandel med ett djur. Känns inte bra men jag är tacksam för lånet, motvilligt tacksam. Malte har inget uppsåt med lånet utan det var en ärligt vänlig gest, samt vi får mycket pengar snart. Jag valde att ta med maten ut till vagnen, tänker inte sova därinne med en sådan värd. Vult och Sten hjälper till att få bort den underliga kvinnan i hörnet som skrämde värdshusparet.

Jag slumrar till och väcks av Maltes ruskande och väsande, -jag hör något! Stanna och kommer jag inte tillbaka, sök upp mig, sen pilade han iväg med en fart som bara en råtta på uppdrag kan ha. En stund senare kommer han tillbaka och jag hör att han inte är ensam så jag går och möter upp. Malte har med sig Jerry Gaxy som är i ordentligt risigt skick, Malte pilar förbi och väcker upp de andra i värdshuset och Sten vår egna doktor ger honom första hjälpen. Eftersom jag sover i stallet så står mitt betalda rum tomt, så Jerry får ta över det. Sakta återtar lugnet natten och sömnen sänker sig över oss och jag slumrar in.

Vaknar upp när tuppen tycker att det är morgon, ligger kvar i höet och njuter av att vara vid liv och att vara hel. Äter frukost ute i det gröna och väntar in resten av följet och vi bestämmer oss för att kolla om borgmästaren är en av trädfolket. Väl framme inser vi att både borgmästaren och frun är trädfolk och helt katatoniska. Vi ser oss omkring i rummet och ser att det finns fällor som vi kopplar förbi och kommer in i hans lilla hemliga rum där står ett träd och en flaska med vätska som det står växtnäring på. Vi tar med oss papper och efter visst resonemang så bestämmer vi oss för att ge dessa till fiskaren och hans familj så de kan återuppbygga byn igen. Jag sitter och njuter av solen när några skickar sos från polishuset till hamnen. Därefter ger vi oss iväg och Mos Mosel försvinner bakom våra ryggar.

Åter på skeppet och där är många varelser så jag tillbringar dagen med att skärma av mig och vila på vagnen, skönt att vara ifred och utomhus. Sten och Vult sluter upp efter maten och en god stund senare kommer Malte och muttrar irriterat för sig själv. Hm förlorat pengar läser jag i hans tankar samt planer på gruvlig hämnd. Clarence kommer också förbi innan han går och lägger sig, ingen spellycka där heller.

Äntligen framme i Hindenburg!
Vi tog oss till Von Rinjs hus utan att väcka uppmärksamhet och vi var väntade. Vi får 9100 per person, en förmögenhet! Vi betalade tillbaka till Malte som gnuggade händer i förtjusning över sina pengar. Sen fick vi även ett jobberbjudande som inte gick att motstå, Jag tackade ja,tänkte att det går så länge det går, så länge vansinnet hålls i schack. När jag gick ut från Von Rinj så kände jag ett hopp och glädje, samtidigt som ett lågt kacklande skratt fyllde mitt huvud. Jag tittade på de andra en sista gång innan jag rätade till min utrustning och gick iväg.

/Zint