Virrvarr och galenskaper.

Det var länge sen jag var så djupt inne i den förbjudna zonen, vilket larvigt namn förresten. Förbjudna Zonen. Förmodligen ett påhitt av handelsmän som vill hålla vanligt hederligt muterat folk borta från att tjäna pengar.
Vi sammanstrålade alltså igen efter att ha varit i Mos Mosel tillsammans. Våran märkliga grupp individer, jag jobbar helst ensam men ibland kan det vara bra med några lazzaroner som kan göra grovjobbet åt en.
Vi rörde oss neråt och medan vi sökte oss fram fann vi en grotta med vatten i, jag är inte särskilt förtjust i vatten förutom när det finns i ett glas framför mig på bordet. Det hela blev inte direkt bättre när vi ser en mörk, gigantisk skugga som stryker fram under ytan.
Vi söker vidare och finner ett kvadratiskt metallklätt rum med en lucka i taket, vi kliver in för att se om det går att ta sig någon vart, rummet påminner mycket om det i Mos Mosel. När Vult kliver in så rasar rummet neråt och helt plötsligt står vi i vatten! Med tanke på vad vi såg i vattnet tidigare så blev det fart på oss och vi klättrade upp genom luckan i taket och tog oss tillbaka till Zint som stod och väntade. Hon verkar ha något emot blanka saker…
Vi sökte oss vidare och kom i kontakt med Maltes släktingar, dessa verkade vara lite vettigare och intelligentare än vad Malte är. Maken till känslokall mutant har jag inte stött på! Han föreslog att vi skulle ta ihjäl de gula råttorna, måste vara på grund av avundsjuka!
Jag fick honom att ändra åsikt genom att ta fram min mest charmiga sida och använde mig av nävarna som övertalningsförmåga. Märkligt att man måste banka in lite vett i en del individer! Genom lite byteshandel så fick vi fram den information vi behövde, köpmannen som vi letade efter visade sig vara död och informationen skulle föra oss djupare in i den förbjudna zonen än någon av oss tidigare varit…
/ Clarence

Så då hade jag löst problemen med ödlorna, blodigt och våldsamt. Inte riktigt som jag hade önskat men som min far brukar säga ”har du trasiga verktyg, förvänta dig inga mirakel”. Gruppen jag färdas med har ingen finess eller några riktigt användbara färdigheter. Våld verkar vara den enda lösningen, missförstå mig ej, ibland kan blod vara den mest ekonomiska och säkra vägen att taga men inte som primär lösning på till synes enkla problem.

När vi nått fram till platsen där de två bröderna hade sin håla tog jag som vanligt täten, och tyst som en tanke smög jag in i ruinerna, det tog mig inte lång tid att hitta rummen där honorna hölls fångade. Då började de andra öppna deras fängelser, innan ruinerna genomsökt färdig. Tragiskt att jobba med sådana amatörer, att låta sentimentalitet och vek moral gå före verkligheten. Givetvis argumenterade jag emot denna idioti men dårskapen vann. När då de två fångarna släppts lösa så dök våra motståndare upp, och inte blev jag förvånad över att jag ännu en gång fått rätt, honorna visade sig vara en belastning i striden som följde. Katten och människan fick fokusera på att hålla dem säkra från fiende elden medan Järnkroks sikt skymdes av dem. Endast jag och räven kunde fokusera helt på striden. Efter en kort eldstrid lyckades jag dräpa den ena av bröderna med några välriktade skott, den andra av dem valde då att ta sitt eget liv, antagligen av rädsla.

Efter att vi lämnat bort fångarna till byborna så fortsatte jag djupare in mot ön centrum för att lösa vårt egentliga uppdrag. Där vid öns mitt fann vi en enorm stenbyggnad, framför byggnadens dörr hade man byggt en vaktstuga. Jag smög tyst in i stugan och där fann jag en vakthare med ett enormt gevär vakande. Blixtsnabbt drog jag fram värjan från min käpp och och genomborrade besten med en kraftfull stöt. På harens kropp fan jag ett dörrkort som gjorde att jag kunde öppna upp porten in i den centrala byggnaden. Eftersom jag är den enda av oss som kan röra sig ljudlöst så tog jag på mig att gå först. Där inne i dunklet så väntade en enorm fyrarmad björn beväpnad med enorma kofötter, jag smög mig tyst upp bakom honom och tvingade han till underkastelse med mitt kalla stål mot han massiva hals. Där inne i ett inre rum tog jag även till fånga en slug hamster vid namnet Rooney, efter lite listig övertalning fick jag han att avslöja att köpmannen inte befann sig i fortet utan väntades komma tillbaka om några dagar. Perfekt, då hinner jag vila upp mig lite och förbereda en fälla för denne. Han kommer att få ett erbjudande han inte kan avböja…

/Malte Vax af Grönberga

Efter en månads ledighet kallades jag tillbaka till Von Rinj och till min förvåning är de andra också ditkallade, skönt med samma grupp, lugnare så. Agaton ser otroligt sliten ut och händerna darrar i sin forntids rock och vita mask och han är en kontrast till Malte som putsat glasögonen så de gnistrar, i hatt och stiliga kläder.

Von Rinj deklarerar att han vill att vi tar oss till stora Sandön som är en ö och en förbjuden zon, vi ska få hans konkurrent Oscar Silverstjärna på andra tankar än att dumpa marknaden med forntidsaker. De har ett högt värde och så ska förbli. Vi får en karta och sen bär det iväg och några timmar senare är vi på väg till Nackby. Malte och Vult har skaffat hästar och jag springer fortare än de rider. Malte klagar över ont i sin bak och Agaton kämpar med att bara sitta kvar i sadeln. Vin och ost, det är mat för en mus deklamerar Malte högljutt, gott vin!! och sen i samma andetag, hästelände, samtidigt som han nästan ramlar ur sadeln. Detta brokiga sällskap kommer fram till Nackby några dagar senare och vid framkomsten ser vi på långt håll att det brinner i byn. När vi kommer närmare så hör jag i huvudet bara skrik och jag stänger ner fort och vi rider in i en by i uppror.

Män och kvinnor och barn gråter hejdlöst och alla är rädda och oroliga. När vi blir uppmärksammade kommer byns borgmästare och pratar med oss rödgråten, hans enda dotter och två andra kvinnor i byn är tillfångatagna och hela årets skörd är borta. Även en man Algot Forsbro är borta, han den enda som hade kunskap om stora Sandön. Vi ordnar överfart redan samma natt till Maltes stora förtret, Vi missar ju ett ypperligt tillfälle att förhandla med byn om belöning för ev gisslan. Vi andra driver igenom att vi åker ikväll om vi ska ha en chans att hitta dem levande. När vi lämnar land talar Agaton med Felix Mursten, byns borgmästare och klargjorde att om vi kommer tillbaka med gisslan räknade vi med en rikligt tilltagen belöning. Han lovade att det ordnar han bara dottern kommer tillbaka.

I skydd av mörkret tog vi oss över till stora Sandön och vi landstiger på en strand av krossat glas. Vi går försiktigt framåt och vi stöter på en städrobot som snällt svarar på alla våra frågor och visar oss rörliga bilder på saker som svar på dem.

Efter lite genomrotande av robotens skräphög så går vi alla därifrån med en forntidsskatt, några vet vi vad det är och somliga inte.

Vi tar oss fram till en bunker liknande den utanför Mos Mosel och som roboten visat oss, en där ödlemänniskor huserar. Utanför ingången står en ödla och råttan ska smyga fram och gömmer sig i ett buskage samtidigt som svansen sticker upp ovanför honom, men ödlan lägger sig ner för att vila så Malte hoppar fram med sin värja och petar till honom, vi andra skyndar fram samtidigt som ödlan gör ett utfall och klorna sliter upp flera sår och råttan skriker i högan sky. Efter strid övermannar vi ödlan och den dör slutligen. Vi går in och mardrömmen börjar.

Efter att vi klättrat ner i underjorden och sakta sökt oss fram i korridorerna hittar vi ett rum med en massa målningar med ödlor och underliga ristningar på golvet, Vi söker igenom nästa rum och två kaftanklädda ödlor som verkar vara präster kommer ut där vi står. Efter en rejäl strid där även jag blir sårad, så sårad så jag ser inget val än att ta mig bort och fokuserar på ett tidigare fläktrum och när ödlan viftar runt med armen så passar jag på och teleporterar. Jag hinner se över skadorna och linda lite tyg omkring samtidigt som jag söker av och inser att de dödat ödlorna och jag går tillbaka. Sten Järnkrok är en ypperlig läkare och jag vågar inte slå på min regenerationsförmåga så snart efter ett tidshopp. Han lägger första förband på alla skadade. Vi undersöker det intilliggande rummet där prästerna kom ut ifrån och där fanns underliga föremål men var ganska tomt, Malte pillar på en låda med en vev och ett tjut utan dess like kommer ur lådan, han släpper den som om han bränt sig och oljudet tystnar. Det fanns ett rum intill och redan innan vi öppnade stank det halvrutten fisk. Vi kastade oss in och därinne fanns ett monster! En gigantisk ödla med sex armar och flera beväpnade med knivar och treudd. Bäst att hålla avstånd. Agaton skriker och slår med yxan på sin sköld innan han rusar in i närstrid. Clarence och Malte hakar på och kaos utbryter. Män skriker och ödlan skriker när den tar eld och tystnaden efter striden lägger sig slutligen som ett tungt lock och Sten skyndar sig fram till Agaton som är kritiskt skadad. Han ligger så stilla. Clarence tar det säkra före det osäkra och injicerar läkedrog samtidigt som Sten ger första hjälpen och ett häftigt andetag hörs när Vult drar efter andan och börjar andas normalt igen. Jag slår igång regenerationen och tar även en injektion för att hela upp mig. Vi söker oss vidare och kommer fram i en tunnel med underliga parallella metallinjer på marken, usch! Metall och jag ryser in i kroppen samt undviker att sätta fötterna på den. Långt framme finns underliga gröna hus och där är mycket hjärnaktivitet, många. Vi smyger förbi och undersöker området kring men hittar ingen gisslan och de i husen är för många så Vult går tillbaka och skär huvudet av ledaren för att tvinga resten av ödlorna utan att behöva döda fler. Vi får ut en ödla som svarar på våra frågor och visar oss vägen ut mot stället där kvinnorna befinner sig. En lättnad infinner sig inom mig när vi går ut igen i natten.

/Zint

Ljuset väcker mig och jag ser i ögonvrån att Sten fortfarande vaktar och sveper området med sin metodiska blick. Jag sträcker på mig långsamt och lojt. Efter vår enkla frukost samlas vi med våra släpkärror vid vägen och börjar gå metodiskt och i lagomt tempo. Malte klagar i sina tankar, varför ska en sådan nobel råtta som han är tvingas släpa på allt detta, samtidigt som han är rädd att vi andra ska se att han har försett sig. Bäst att slita på och låta de andra tro att han bara har sakerna från bunkern. Sten är ett tomt tankeark och jag har tidigare inte tänkt på detta fenomen men nu förstår jag. Sakta stänger jag av allt inflöde och jag är äntligen ensam i mitt huvud, så lugnt och skönt. Det jämna tempot är nästan meditativt och nu när jag vet att sten spanar av vägen är jag lugnare, vi kan säkert missa något, men inte han.

Vult ropar till och marken spricker upp och en fruktansvärd varelse kommer uppbrytandes ur marken, tvingar bort jorden, förvånansvärt ljudlös, glidandes och öppnar ett gigantiskt gap med gnistrande tänder -en landhaj! En blå stor landhaj kommer upp till ytan och börjar röra sig mot oss. Sten kastar in sin revolver i landhajens gap och jag konstaterar att den tänker inte utan är reflexstyrd. Vult samlar sig och kastar in en granat i landhajens mun och den explosion som sen följer sliter hajen i bitar och den dör. Vi tar några tänder som souvernirer och slår sedan läger en bit därifrån. Sten erbjuder sig att vakta men från och med nu så vaktar vi två och två.

Nästföljande morgon så väcks jag av Clarence som ljudligt påtalar att han är hungrig, frukost!! Jag har sovit dåligt och vaknat flera gånger under natten i tron att jag varit hemma igen, och sedan insett att allt är borta, inget hem och det är mitt fel. Efter frukosten så vandrar vi vidare och även denna dag går i monotoni och vi kommer ganska långt och börjar närma oss Mos Mosel. Eftersom vi inte vet hur befolkningen i Mos Mosel beter sig efter trädets död och nu när vi har skatter i massor så skickar vi in Clarence och Vult i byn. Vi andra väntar utanför. Efter ett tag kommer de tillbaka med hästar och vagn så vi kan lasta på alla skatter och berättar att vakterna vid borgmästarens hus bara stod helt stilla och Vult hade petat till en och då föll den omkull, som en staty. Underligt!

Ser fram emot ett ordentligt mål mat vid värdshuset. När vi närmar oss värdshuset så surrar det av upprörda och skrämda tankar. Vi går in och Då kommer Beata och Valdemar, värdshusvärden och hans fru, mot oss med en lättad uppsyn. Vi beställer mat och betalar våra rum och jag tvingas låna pengar av Malte eftersom värdshusvärden inte ville idka byteshandel med ett djur. Känns inte bra men jag är tacksam för lånet, motvilligt tacksam. Malte har inget uppsåt med lånet utan det var en ärligt vänlig gest, samt vi får mycket pengar snart. Jag valde att ta med maten ut till vagnen, tänker inte sova därinne med en sådan värd. Vult och Sten hjälper till att få bort den underliga kvinnan i hörnet som skrämde värdshusparet.

Jag slumrar till och väcks av Maltes ruskande och väsande, -jag hör något! Stanna och kommer jag inte tillbaka, sök upp mig, sen pilade han iväg med en fart som bara en råtta på uppdrag kan ha. En stund senare kommer han tillbaka och jag hör att han inte är ensam så jag går och möter upp. Malte har med sig Jerry Gaxy som är i ordentligt risigt skick, Malte pilar förbi och väcker upp de andra i värdshuset och Sten vår egna doktor ger honom första hjälpen. Eftersom jag sover i stallet så står mitt betalda rum tomt, så Jerry får ta över det. Sakta återtar lugnet natten och sömnen sänker sig över oss och jag slumrar in.

Vaknar upp när tuppen tycker att det är morgon, ligger kvar i höet och njuter av att vara vid liv och att vara hel. Äter frukost ute i det gröna och väntar in resten av följet och vi bestämmer oss för att kolla om borgmästaren är en av trädfolket. Väl framme inser vi att både borgmästaren och frun är trädfolk och helt katatoniska. Vi ser oss omkring i rummet och ser att det finns fällor som vi kopplar förbi och kommer in i hans lilla hemliga rum där står ett träd och en flaska med vätska som det står växtnäring på. Vi tar med oss papper och efter visst resonemang så bestämmer vi oss för att ge dessa till fiskaren och hans familj så de kan återuppbygga byn igen. Jag sitter och njuter av solen när några skickar sos från polishuset till hamnen. Därefter ger vi oss iväg och Mos Mosel försvinner bakom våra ryggar.

Åter på skeppet och där är många varelser så jag tillbringar dagen med att skärma av mig och vila på vagnen, skönt att vara ifred och utomhus. Sten och Vult sluter upp efter maten och en god stund senare kommer Malte och muttrar irriterat för sig själv. Hm förlorat pengar läser jag i hans tankar samt planer på gruvlig hämnd. Clarence kommer också förbi innan han går och lägger sig, ingen spellycka där heller.

Äntligen framme i Hindenburg!
Vi tog oss till Von Rinjs hus utan att väcka uppmärksamhet och vi var väntade. Vi får 9100 per person, en förmögenhet! Vi betalade tillbaka till Malte som gnuggade händer i förtjusning över sina pengar. Sen fick vi även ett jobberbjudande som inte gick att motstå, Jag tackade ja,tänkte att det går så länge det går, så länge vansinnet hålls i schack. När jag gick ut från Von Rinj så kände jag ett hopp och glädje, samtidigt som ett lågt kacklande skratt fyllde mitt huvud. Jag tittade på de andra en sista gång innan jag rätade till min utrustning och gick iväg.

/Zint

Uppdrag i Mos Mosel #3

/ Zint

Utdrag ur Vults dagbok
Kvällen infann sig och vi återvände till värdshuset efter att vi hade vandrat omkring i Mos Mosel och råttan hade lyckats förolämpa minst tre av byborna. Det är onekligen något underligt som pågår i byn, försvinnanden och underliga människor. Vi beslutade att vänta till klockan slagit 10 innan vi skulle gå bort till Wulfs hus och se om vi kunde hitta nått som spred ljus över händelserna.
Klockan blev 10 och vi samlades alla utanför värdshuset men vi fick vänta på råttan som var ute och konkade på en väska.
Väl framme vid Wulfs hus så försökte vi bryta oss in men det var inte förrän katten smet in via nått sidofönster som vi kom in. Där inne såg vi spår av strid och vi hittade två lik i källaren, antagligen anställda av Wulf som bott där tillsammans med honom, avrättade med ett skott i huvudet. På taket fanns en heliograf som man antagligen kan kontakta hamnen med. I kontoret hittade vi en handels liggare som katten tog och en revolver som jag tog hand om. När räven var uppe på taket meddelade han att han såg fackelskenet från några som vandrade bort i sydlig riktning.
Vi beslutade att följa efter dem för att se vart de var påväg så vi sprang ut, vadade över ån, hämtade vår materiel från värdshuset och började följa efter dem.
Det visade sig att de var några av de ”underliga” byborna som följde en väg söderut. De gick i lite drygt två dygn med oss förföljande dem en bit in i skogen. Skogen vi gick i ändrade karaktär och blev underligare, katten sa att det berodde på att vi antagligen var påväg in i en förbjuden zon. Jag måste säga att jag är imponerad över rävens skarpa ögon och Stens uthållighet, han har erbjudit sig att stå vakt varje natt men jag var tvungen att säga åt honom att det inte var aktuellt, då vi alla måste vara skärpta eftersom det kan bli strid när som helst. Under resan så lyckades räven lista ut vad Wulfs låda var för nått. Han kallade det en kodknäckare, något som kan öppna dörrar tydligen.
Efter att ha stött på en patrullerande vaktrobot av något slag (trevlig om än lite stel) och räven, råttan och katten kommit fram igen så fortsatte vi in igenom en uppbruten grind med rostig taggtråd runt omkring. På skyltar vid taggtråden stod det text på det gamla språket. Jag förstod inte allt men andemeningen var tydlig. ”Stick, här får ni inte vara.” Efter några timmar stannade byborna i en glänta framför en byggnad. Byggnaden var stengrå och hade inga dörrar eller fönster men en tratt på taket. Utanför byggnaden stod två höga pelare som vi senare såg att det fanns någon sorts kikare som rörde sig vid toppen, en fyrkantig mindre byggnad och fyra beväpnade vakter. Byborna gick fram till den mindre byggnaden och en dörr öppnade sig de steg in och dörren stängde sig.
Efter att vi spanat omkring så kom vi fram till att det fanns ingen annan väg in än dörren i den lilla byggnaden och att vakterna uppträdde som de ”underliga” byborna. Ingen av oss var intresserad av att riskera att gå fram till vakterna, som var beväpnade med musköter, så vi beslöt att smyga oss över huset Jag och råttan skulle smyga fram och överraska två av dem och då skulle de förhoppningsvis ge sig. Det blev inte riktigt så eftersom när jag smög fram så måste vakten ha hört mig eller råttan för han rörde sig just när jag skulle ta tag i honom så jag bommade. Ja sen så var det full kalabalik. Jag slog ihjäl min vakt och sköt två andra medan råttan slog ihjäl den sista. Inget värdigt motstånd men de var i vägen. Råttan fick ett fult skärsår på benet (hmm underligt ingen av vakterna hade något bladvapen) och efter att vi hade sökt igenom liken hittade vi ett underligt spelkort med en guld pryttel på. Jag tog hand om den då råttan ville pillra lös guldet. Katten och räven tog på sig vakternas rustningar och medan de höll på med det så upptäckte räven att vakterna hade grönt blod! Underligt ingen hade sett nått sånt tidigare. Hur som så flyttade vi kropparna och gömde våran utrustning innan vi började söka omkring dörren. Där hittade vi en springa dörren som kortet passade till och efter att vi hade stigit in allihopa så rörde jag en spak, dörren stängdes och golvet började röra sig neråt…

Året är 103 eller nått sånt, vem vet, vem bryr sig… Vad som är viktigt är att det är Råttans år, Maltes år. Kom till Hindenburg efter den lilla incidenten i Torshåla, tjära och fjädrar? Maken till fräckhet, jag är en stolt råtta, inte en tjäder. Nåväl utblottad och förödmjukad anlände jag obemärkt till den kejserliga staden. Sökte upp Gotholdt Galt, min brors gamla hälare och snabbt var jag på fötter igen. Efter bara några snabba jobb hade jag kläder värdiga min kropp. Allt såg ljust ut men som min far brukar säga ”fröken tur ger inte, hon bara lånar ut”, hur kunde jag veta att den feta käringen jag befriade från några obetydliga ädelstenar hade en bror med kontakter. Så med en arg benknäckare med det charmerande namnet Goffe Klyvare ute efter min välputsade päls ansåg jag att det var dax att ligga lågt ett tag tills elden falnat. Det var då jag såg anslaget uppsatt, en slags annons efter problemlösare för ett enklare jobb.

/Malte Vax af Grönberga